Iland efter år av elevbad

Nu har jag hamnat rätt.

Det var det här jag drömde om under utbildningen: att ha min egen etta. Jag var dock lite osäker på om jag skulle klara det och om jag ville göra det direkt. Det var svårt att få de tjänsterna just då och därför valde jag förskoleklass. Det är jag glad för det nu trots att det inte var där jag ville hamna och trots att det inte riktigt var min grej.

Jag fick ha en väldigt nära kollega. Det var guld värt att diskutera allt med henne (i alla fall under de två år jag jag klickade med min närmsta kollega) och att ha någon som ser vad jag gör och kan handleda mig. Att bli betraktad, avbytt, emotsagd och tvingad att prata om allt är bra att ha tränat på nu när jag mest är ensam vuxen i klassrummet. Jag fick med mig en lite märklig inställning av att lärarna där ute gjorde fel och att högskolan hade alla svaren och att jag i förlängningen borde vara en fantastisk lärare eftersom jag så nyss hade varit på den allvetande högskolan. Det var nyttigt att genast tvingas samarbeta nära med lärare där ute och upptäcka att de kunde så mycket mer än jag om allt inom yrket – såklart! Och när jag hade fått min knäpp på näsan märkte jag hur lärorikt men framför allt kul det är att samarbeta! Nu saknar jag det där nära samarbetet samtidigt som jag gillar att jag får och ska bestämma väldigt mycket själv.

Vi var med eleverna jämt. Det var ansträngande och svårt men också väldigt lärorikt att få vara med så många elever under så många timmar. I språkundervisning brukar man prata om att elever, speciellt de med svenska som andraspråk, behöver språkbad. Jag fick elevbad och det var precis vad jag behövde som ny lärare. Det var som att jag gick en intensivkurs i barnpsykologi och barnkultur.

Föräldrarna träffade jag varje dag. I början var det obekvämt och svårt. Onaturligt. De var så mycket äldre än jag. Jag var helt ny. Vad skulle jag säga? Men efter att ha övat i så många dagar kändes det inte konstigt längre. Nu träffar jag sällan föräldrarna och då är det skönt att jag känner mig trygg i min lärarroll gentemot föräldrar. Skönt när jag ska ringa hem och berätta om något dumt som ett barn gjort. Skönt när jag måste kalla till möte med rektor. Skönt när jag möter en förälder och förvänts småprata fast jag inte har lust och tid. Jag har hittat min stil nu.

Utan kunskapskrav kände jag mig fri att prova mina pedagogiska vingar utan att vara alltför rädd att barnen inte skulle lära sig något. Samtidigt var det svårt att veta vad vi egentligen skulle göra. Det är lättare nu i ettan med läroplanens raka besked.

En stor del av vår tid ägnades åt det sociala uppdraget. Att lära barnen att bete sig schysst och klokt i en stor grupp och hitta en positiv roll i gruppen. Jag hann lära känna många barn som jag försökte hjälpa på tusen olika sätt. Jag hann förtvivlas, gråta, diskutera med mina kollegor, prata med föräldrar och pröva många många sätt för att hjälpa en elev.

Så till det allra viktigaste: Jag hann få med mig hopp om att det går att lyckas tillsammans även om det kan ta väldigt lång tid ibland. Hopp om att det går även när det känns hopplöst från början.

Sluta och börja – bytt är bytt

Nu har jag bytt jobb igen. Jag har snart arbetat som lärare i tre år och redan arbetat på tre skolor, förutom alla skolor jag har vikarierat några dagar på. Dessutom hann jag också vikariera på en hel drös med förskolor innan jag ens tänkte tanken att utbilda mig till lärare.

På en skola är det lätt och bli blind för alternativ. ”Såhär har vi alltid gjort”. Skolans sätt att lösa olika problem är i och för sig oftast alldeles utmärkt uttänkt och adekvat för just den skolan med dess elever och personal. Ibland är det ändå bra att kunna berätta om hur de gör på andra. Men mest är det bra för mig att ha erfarenhet från andra skolor.

Olika upptagningsområden och olika skolkulturer har gett mig perspektiv och exempel på hur varje skola är sitt eget lilla samhälle med sina normer, regler och självklarheter. Men det viktigaste jag har med mig från dessa byten är nog ändå att jag har vågat byta och därför kan våga igen. Det ger mig en trygghetskänsla att veta att jag kan byta den dag då jag känner att jag behöver det. Men det hade kunnat vara annorlunda.

På min första arbetsplats trivdes jag inte särskilt bra. Jag kände mig ensam och utlämnad. Det gav mig inte direkt något självförtroende att börja på en skola där problemen i klassen och med min yrkesroll blev mina problem (och min kollegas) och inte skolans. Jag upplevde att jag inte fick stöd från skolledning och andra på skolan. I efterhand ser jag att schemat och organisationen inte heller gav mig möjligheter att göra mitt jobb på ett bra sätt. Tack och lov flyttade jag till en ny stad och var därför tvungen att byta jobb. Jag är rädd att jag inte hade gjort det annars. Ibland försöker jag tänka mig vilken sorts lärare jag hade varit om jag hade varit kvar där. Jag tror jag hade varit en rätt så dålig lärare. En ledsen och trött lärare, kanske deprimerad (som här i Lärarnas tidning). Kanske hade jag sökt mig till ett annat yrke. Det hade varit synd.

Föräldrarna och jag

Föräldrar kan vara kluriga.

Mest är de ett fantastiskt stöd. De värnar om sina barn och bryr sig om alla deras tankar, bekymmer, åkommor och önskningar på ett så ingående sätt som bara föräldrar orkar och hinner. De kan sina barn utan och innan. De vill de väl.

Därför samarbetar de oftast med skolan. De undrar, vill veta, kritiserar, berömmer och uppmärksammar. Stöttar, repeterar, övar, tjatar, nattar, lagar mat och lyssnar, lyssnar, lyssnar på sina barn. De berättar om sidor hos sina barn som jag inte ser. De kan sina barns historia och hjälper mig på så sätt förstå barnets beteende och hur jag kan hantera det.

Men ibland beter de sig lite märkligt.

Lärarnas nyheter skriver en artikel om föräldrar som bryter mot skolans regler: länk

I de allra klurigaste fallen ber jag min rektor om hjälp med att möta ledsna, arga och besvikna föräldrar. Det jag tycker att hen är så fantastiskt duktig på är att förmedla att vi arbetar för barnens bästa. Att det är barnen som drabbas av våra bråk och att vi därför måste mötas. Att vi hela tiden måste gå tillbaka till grunden: att vi alla vill barnen väl.

I artikeln nämns tydlighet, förtroende och öppna samtal som möjliga vägar framåt. Det menar jag är grunden för allt arbete i skolan.

Den fungerande skolan 3: rektorn

Rektorn på min skola är spindeln i nätet. Pratar med all personal, håller koll på vad som händer, försöker lära sig och följa skolans alla traditioner (rektorn är ny för läsåret precis som jag) och leder arbetet. Hen belyser och berömmer de strukturer och system som är välfungerande och bidrar till skolans framgångar samtidigt som hen är tydlig med att långsamt försöka ändra på det som hen inte tycker är bra för skolan.

Rektorn delegerar. Hen vet precis vad som är vems bord och litar på att all personal gör sitt jobb. Hen är också en människokännare och vet vad hen kan kräva av varje medarbetare. Av rektorn har jag lärt mig att allt inte är bara mitt problem utan att det finns andra som ska ta i vissa saker.

Rektorn har dörren öppen. Hen uppmuntrar sin personal att komma in och prata med hen när det behövs. Och det gör vi. Vi pratar, gråter och skrattar. Varje gång jag har pratat klart med rektorn säger hen ”Vad bra att du kom och pratade med mig om detta!”.

Rektorn pratar med föräldrar när det behövs. Hen säger till mig och min kollega: ”Ni måste skyddas så att ni kan vara lärare” och så tar han hand om svåra samtal som kan bli känsligt för oss att vara med på. Hen kan vara hård och rak liksom mjuk och kallpratande. Rektorn är synlig för alla på skolan. Hen är allas vår rektor.

Rektorn litar på att personalen alltid försöker göra ett bra jobb. Hen ser att vi har mycket att göra och envisas till exempel därför inte med att hålla oss kvar på mötet när allt det viktiga egentligen är sagt. Hen behöver inte visa sin makt på något sådant sätt. Vi ger honom gladeligen den makt som han tagit på sig. Rektorn bekräftar mig och min kollega och berömmer vårt arbete och står alltid bakom oss. Det gör att jag även litar på att hen kan hjälpa mig om jag skulle göra något riktigt dumt och oproffsigt.

Rektorn hoppar in och vikarierar när ingen annan kan. Till exempel jobbar hen på fritids när vi har fritidsmöte. Det gör att hen vet mer om vad personalen kämpar med. Och så lär hen känna de underbara eleverna på ett annat sätt än bara vid pampiga skolavslutningar eller vid allvarliga samtal.

Rektorn försöker ena oss. Hen lyfter skolans gemensamma pedagogik och hjälper veteranerna att lära oss nya. Hen är försiktigt avvaktande inför fortbildning. Lyssnar och avslutar stiligt det senast projektet som inte riktigt blev klart. Startar små realistiska samarbeten med en annan skola.

Rektorn hanterar sin tunga roll utan att jag behöver höra om hur jobbigt det är. Rektorn är tydlig i att hen har valt denna roll och är alltid rektor. I personalrummet kan en privatperson ibland synas men aldrig att hen låter klagan över sitt arbete komma ut. För övrigt beundrar jag alla som försöker sig på detta enormt stora och svåra uppdrag, vare sig de gör det bra eller dåligt. Att de bara vågar!

Rektorn vågar ta tuffa beslut. Det gör att jag kan luta mig på rektorn som ger besked. Jag litar på att hen kommer att våga ta ett svårt beslut i framtida svåra situationer. Det ger mig lugn.

Tänk vad rektorns och min relation spelar roll för hur jag mår och hur jag gör mitt jobb. På mitt förra jobb, där jag inte kände att jag och rektorn hade en tillitsfull relation, kände jag mig osäker, ensam och oftast som en riktigt dålig lärare. Nu känner jag mig glad, trygg och stark. Värt att nämna att eleverna på båda ställena har rymt stora utmaningar. Men på en fungerande skola klarar jag så mycket mer! Min nuvarande rektor gör mitt jobb mycket lättare medan jag upplevde att min förra rektor var långt bort och snarare någon som gjorde mig nervös.

Tidigare inlägg i serien:

Den fungerande skolan 1: intro

Den fungerande skolan 2: kollegorna

Ett eget kapitel!

Jag välkomnar nyheten om att regeringen vill skriva egna kapitel i läroplanen för fritidshem respektive förskoleklass (länk till Lärarnas nyheter). För båda verksamheterna upplever jag att mina arbetslag har kämpat med att försöka tolka läroplanen och skriva en liten egen version som är anpassad efter vår verksamhet. Det låter mycket bättre att Skolverket gör det åt oss. Det skulle kunna höja likvärdigheten och göra det lättare att göra ett bra jobb hoppas jag. Jag tror också att det kan fungera som ett tryggt och professionellt stöd åt oss när vi ska prata med föräldrar om verksamheten.

Väntar ivrigt! (Och undrar om det jag gjort hittills liknar det som Skolverket kommer skriva)

 

JO kritiserar de långa handläggningtiderna

Appropå mitt tidigare inlägg om hur lärarlegitimationen påverkar mig (länk).

JO kritiserar handläggningstiderna (länk till Lärarnas nyheter):

Enligt de regler som gäller ska det ta maximalt fyra månader att få sin lärarlegitimation från det att alla handlingar kommit in till Skolverket. I själva verket tar det i dag 6–9 månader. Somliga lärare kan få vänta i över ett år.

Legitimationsreformen har i det här avseendet varit ett misslyckande, skriver JO i ett beslut.

De långa väntetiderna gör att många lärare kommer i kläm. De riskerar att gå miste om såväl anställningar som möjligheten att göra karriär, konstaterar JO.

Jag funderar över hur denna väntan som många lärare utsatts och utsätts för påverkar rörligheten i skolan och därmed den process mot att lärare har tjänster som passar deras behörighet påverkas. Och vad gör denna väntan med alla rektorer som inte vet vad deras anställda är behöriga i? Vad jag märkt när jag sökt jobb är att de är väldigt försiktiga och antar att jag kommer få smalare behörighet än det ser ut att jag kommer få.

Jag har också hört berättelser där rektorer har försökt lägga om tjänsterna innan lärarna fått besked om vad de är behöriga i vilket i vissa fall har lett till mycket märkliga situationer eftersom det inte alltid är helt lätt att gissa vad du kommer bli behörig i.

Jag tror att det för rektorer är som med de flesta andra: de vill ha ett tydligt och handlingskraftigt ledarskap. Ett ledarskap där du förstår ramarna och kan få tydliga besked om du undrar något kring dessa så att du kan göra ett bra jobb och vara trygg i det.

De osynliga klistermärkena

Jag läser om Martin Ingvars nya bok i Svd (länk):

Martin Ingvar, hjärnforskare med inriktning mot inlärning och professor vid Karolinska Institutet, har tillsammans med vetenskapsjournalisten Gunilla Eldh skrivit boken Hjärnkoll på skolan. Ingvar kallar det som händer för ”det pedagogiska kontraktet”, den tysta överenskommelse som finns mellan eleven och pedagogen – eller barnet och föräldern – som innebär att barnet känner att det faktiskt betyder något för den vuxna att barnet lyckas.

– Alla bra lärare har det här. Har du en fungerande pedagogik, då finns det i rummet, säger Martin Ingvar.

Det är nämligen så barn tränar sitt motivationssystem, visar forskningen. Att få motiverat beröm, adekvat återkoppling, att bekräfta att ett barn som kämpar har lyckats, är en del i processen där barnet utvecklar sitt inre belöningssystem – förmågan att senare kunna motivera sig själv.

För barn vill lyckas – viljan att uppleva det positiva i att klara något är biologisk, konstaterar Martin Ingvar. Och det är när man har lyckats med något man tränat på och får beröm, direkt eller indirekt, som man lär sig känna igen den känslan.

 

Jag tänker på en elev jag hade som hade ganska mycket svårt med sin impulskontroll men väldigt stor lust att lära sig och göra rätt. Hans kropp var stark och rörlig och det var många armar och ben som tyvärr hamnade på andra barn. Ibland med mening och ibland inte.

Vi prövade en hel del olika metoder för att hjälpa honom. En sak fungerade ganska bra.

Vi valde ut ett skrivhäfte åt honom där han efter varje för honom lyckad halvdag eller längre arbetspass fick ett klistermärke. Han fick välja det själv och satte in det själv. När han hade fått 15 stycken fick han någon slags belöning, jag tror det var att välja kopieringsbild till klassen. Vi höll på med de där klistermärkena i några veckor och efter att han hade samlat ihop sina 15 frågade jag honom om han ville fortsätta samla. Då sa han ”Nej, nu får jag dom i huvudet istället.” Sen fick han massor av klistermärken av mina blickar resten av det året.

Den fungerande skolan 2: kollegerna

I denna serie beskriver jag min nuvarande skola och de komponenter som gör att jag tycker att skolan som arbetsplats och en plats för barn som ska lära sig saker fungerar. I detta inlägg beskriver jag mina lärarkollegor och det kollegiala samarbetet.

Här är tidigare inlägg:

Den fungerande skolan 1: intro

Min närmaste kollega och jag har hittat en god dynamik i vårt samarbete. Hen är hård och väldigt duktig på att skapa struktur och lära barnen att följa reglerna. Hen är positiv och har mycket idéer om hur vi kan undervisa men också snabb att haka på mina idéer. Hen har en förmåga att skaka av sig dålig stämning, tråkiga händelser och fortsätta framåt. Jag kompletterar hen genom att bygga starka relationer till de barn som behöver lite extra uppmärksamhet och stöd på olika sätt. I undervisningen bidrar jag extra med mitt berättande och sång och musik. Mot föräldrar är jag den som kan formulera mig smidigt och lyssnar mycket medan hen vågar säga det som ibland är känsligt och samtidigt kallprata avväpnande med alla. Vi har liknande vision om hur klassen ska ges möjligheter att utvecklas och vi delar på ansvaret för klassen. Vi har roligt tillsammans och vi litar på varandra. Vi uppskattar varandra och berömmer varandra.

De som jobbar på min skola vill jobba där. De är stolta att säga vilken skola de arbetar på. Alla är måna om att ta hand om skolan och se till att vi även i fortsättningen ska vara stolta över den. Det märks på möten som handlar om rätt saker. Det märks i kontakten med föräldrar och lokalsamhället som blir professionell, stabilt lugn och på något sätt värdig. Det märks i graden av engagemang.

Vi hjälps åt. Alla ber kanske inte om hjälp men jag gör det. Och jag får hjälp! Jag kan be om råd i en elevfråga utan att känna mig dum och som att jag är en dålig lärare. Jag kan erkänna mina svagheter inför andra och få stöd. Kollegor har oftast både tid och lust att lyssna på mig. Andra ber mig om hjälp och visar på så sätt att det är okej och kanske faktiskt nödvändigt och rätt att be om hjälp.

Vi träffas utanför jobbet, de som vill. Och det är ganska många som vill. Varje år har vi också en kortare kick-off som ägnas åt jobb men också gör att jag lär känna mina kollegor privat. Varje år gör vi då små filmer på olika teman som vi sedan använder som undervisningsteman med eleverna. Vi arbetar i mindre grupper och får skapa något tillsammans. Det blir ofta lite humoristiskt. När vi alla ska göra samma lite fåniga uppgift luckras hierarkierna upp och jag känner att vi blir ett kollegium där alla räknas, oavsett om du arbetar på fritids, på högstadiet eller är specialpedagog. Så känns det: Vi tillsammans! Det gör mig glad.

Den fungerande skolan 1: intro

Jag har tagit ut semester under jul och nyår och har tid att snöa in på annat än jobbet. Försöker lära mig spela piano, tittar på film och dokumentärer, lyssnar på radio, äter mat, går på promenader, läser böcker, träffar familj och vänner. Lever långsamt. Är stundtals lite uttråkad. Det blir liksom nya sorters tomheter som ger plats åt sånt som länge fått vänta. Såna där små aktiviteter som inte vet att tala vitt och brett om sig själva utan bara vågar visa sig när det är riktigt stilla.

På avstånd flimrar bilder från mitt jobb på skolan som jag nu varit anställd på i en termin. Under detta halvår har jag många många gånger förvånats över hur saker och ting fungerar på min nuvarande skola jämfört med min tidigare skola. Nästan alltid har jag varit exalterat lycklig och stolt över att nu vara på en skola där jag faktiskt är nöjd. Systemet på skolan är på ett sätt så att jag inte behöver skämmas inför mina elever och deras föräldrar eller inför Sverige. Det verkar som att jag råkat hamna på en skola som fungerar på ett sätt som jag tycker att en skola ska fungera.

 

Jag får plats och möjlighet att arbeta som framför allt lärare. Vad är det då som utgör det som gör att denna skolan enligt mig fungerar och som enligt mig gjorde att min förra skola inte fungerade? Det ska jag försöka kartlägga i en liten serie som börjar idag.

Tonår som ursäkt för att svina

Senaste åren har jag läst 60-talisternas uppväxtskildringar och sedan 70-talisternas. Men nu har jag äntligen läst en 80-talists barndomsberättelse. Det är något speciellt med att känna igen referenserna: musiken, kläderna, samhällstillståndet, vad folk gjorde och sa. Jag har läst Tove Folkessons ”Kalmars jägarinnor”. Ibland blir tidsmarkörer irriterande, fåniga och onödiga. Men här är de som Smålandsposten skriver (länk) ”snygga små diamanter”.

Det handlar om ett gäng tjejer som beter sig som svin. De förstör för andra genom att skruva ner busstidtabellen på busshållplatser, snor bilar, häller sprit i sovsäckarna hos några de inte gillade på en festival. De snor, är taskiga mot varandra och värnar om någon tuff gängattityd. Jag blir riktigt förbannad på dem men undrar om jag skulle varit lika upprörd om det varit killar.

De svävar i någon tonårsdimma där allt kanske inte egentligen är okej, men där de tror sig komma undan med det eftersom ”ingen ändå kommer misstänka oss”. Jag har aldrig betett mig som dem och förstår inte hur tonårstiden kan fungera som ursäkt för ett svinigt beteende. Samtidigt förstår jag den där känslan som nog får dem att våga bete sig som de gör: gänget. Som ett sammansvetsat gäng delar du på alla synder både mellan individerna och den opersonliga gruppidentiteten. Det rymmer en frihetskänsla som få saker slår. Det är vi mot världen. Den känslan lockar och en liten liten del av mig är avundsjuk på de där tjejerna som inte beter sig som de borde.

Det får mig att tänka på mina elever. Hur de prövar sig fram. Lockas av det förbjudna. Kittlas av tanken på vad som kommer hända om jag gör det där… Undrar hur fröken ska reagera om jag säger det här. Och hur de påverkas så olika av gruppen. Hur jag och mina kollegor försöker styra dem till att få uppleva gruppen som en styrka, ett stöd, en språngbräda, ett nödvändigt motstånd och ett förståeligt verktyg.